Idag var det i vissa avseenden en lite tung dag. En sån där dag när man funderar lite extra på livet och tillvaron och varför allt är som det är. De senaste åren har jag blivit tryggare i mig själv och kommit bort från den där mest påtagliga känslan av att få svindel av livet. Fast tidigare ikväll var det så det kändes. Men som alltid finns hjälpen till hands när jag mest behöver den. Uppmuntrande ord, en underbar dikt och ett inspirerande avsnitt i en skoltext hjälpte till att lyfta själen igen. Det bästa är att det bara kommer mitt i allt annat jag håller på med, det första via en predikan jag hörde i min iPod medan jag tog en stärkande promenad, det andra när jag rotade efter en sak i min papperssamlare och det sistnämnda när jag stressad läste igenom ett häfte till morgondagens seminarium.

De sistnämnda orden tänkte jag dela med mig av, för de var så kloka och sanna och formulerar nog faktiskt min livsfilosofi. Det var Bodil Jönsson som i en artikel skrivit följande: ”En oöverträffad formulering av optimismens roll, som jag ofta återvänder till, gjordes av Dietrich Bonhoefer när han satt i koncentrationsläger och hans förestående avrättning inte kunde vara särskilt avlägsen. Trots detta kunde han skriva att optimism inte är något som man härleder ur en situation. Optimism är ett förhållningssätt. Optimism innebär att man inte lämnar ifrån sig framtiden till pessimismen utan tar den i anspråk för hoppet.