Det är sällan jag verkligen ligger i soffan och myser medan jag tittar på tv numer. Jag sitter för det mesta och petar med något i datorn samtidigt, oftast fotoredigering. Ikväll tittade jag på Fur: an imaginary portrait of Diane Arbus, fast hade tre pauser – två för inkommande telefonsamtal och en för ett häftigt åskoväder.

Det är lite synd det där ändå, jag kan känna hur jag blir mer och mer som ett bokstavsbarn som inte kan sitta ner och göra en enda sak längre än två minuter. Fast jag tror att det är lite som en ovana faktiskt, en som totalt eskalerat sen tillgången till hela säsonger av favvo-tv-serier ökat. Jag behöver inte titta helt koncentrerat på något jag redan sett (eller något som är lite frivolt, som The Nanny till exempel). Man vänjer sig snabbt med att ha ett slags underhållningsbrus på i bakgrunden och då blir det liksom ansträngande att vara totalt fokuserad i långa stunder. Något att arbeta på kanske.