Åh, jag såg just den finaste dokumentären ever, den handlade om modeskaparen Christian Dior. Det var lite som en svartvit variant av Amelie från Montmartre, tyckte jag – alla dokumentärer borde vara på franska! Alla samtida människor hade korta pager med rak lugg (till och med männen) och så är det det här med berättarröst också. Dessutom läste någon upp dagboksanteckningar/brev/memoarer gjorda av både Dior själv och en barndomsvän som jobbade hos honom, och båda var så väldigt poetiska och vackra. Christian Dior verkade helst av allt vilja leva ett lugnt liv på landet, men sen hans modehus blivit så framgångsrikt var han tvungen att försöka stå ut med larmet i staden. Som han uttryckte sig: jag hade drömt om ett litet modehus. Nu saknade jag det. Men utan rabalder ingen framgång.

Så var det alla underbara klänningar också. Det var nästan så att jag blev tårögd över hur otroligt vackra de var och särskilt med tanke på allt jobb som låg bakom. En intendent visade en klänning och gick igenom alla lager i kjolarna och hur den var sydd på ett så oerhört uttänkt och noggrannt sätt för att falla precis rätt och vara så vacker som möjligt.

Bild från Vam