Efter att ha ägnat drygt tre timmar åt att läsa en kursbok om didaktik känner jag mig inte bara uttröttad och uttråkad utan också frustrerad och trögtänkt. Sen tidigare kurser har jag haft en positiv bild av begreppet didaktik, det har varit de verktyg man använder för att skapa bra undervisningssituationer samt för att utvärdera dem. Vi har läst böcker som har kommit med många konkreta tips. Även om de aldrig egentligen sagt så mycket om direkta metoder så har de ändå visat på sätt att tänka och frågor att ställa sig själv kring undervisning som varit mycket bra att utgå ifrån vid den egna lektionsplaneringen.

Boken vi läser nu däremot gör inget av ovanstående. I 150 sidor har diverse forskare babblat på om hur livsviktigt det är med didaktik, allt som didaktik inte är, de centrala frågorna (som innebar ytterligare en nivå av obegriplighet) etc. etc. Och allt har varit på en nivå som varit så abstrakt och teoretiskt avancerad att jag känner mig svimfärdig. En typisk mening lyder: ”Med ett kritiskt pragmatiskt förhållningssätt relateras de läroplanshistoriska analyserna och textanalyserna till en attityd som innebär ett sökande efter kriterier för värdering av undervisningspraktik (jfr Enlund & Säfström 1994).” Det är såna där typiska akademiska uttryck som inte egentligen säger något – åtminstone kan jag inte få ut någon som helst mening ur det – vilket är lite ironiskt eftersom titeln på just den där artikeln var ”Undervisningen som meningserbjudande”. Suck.