Jag har äntligen kommit över den där tröskeln mellan slutet av sommaren och början av hösten när allt börjar kännas kul igen. Det är alltid ett par veckor efter sommarjobbet har slutat men innan skolan börjar som känns lite jobbiga, det är som att befinna sig lite i limbo. Tanken är väl att det är då man ska passa på att njuta av ledigheten, och det gör jag ju förstås också på ett sätt, men det är ändå en tid när det alltid känns lite ångestladdat.

Det är väl det här med uppbrott som är svårt för mig. Jag får separationsångest i slutet av en bok för att då inte tala om när det är dags att bryta upp efter sommaren och åka från Luleå ner till Umeå. Det känns alltid som att jag åker från något snarare än till något och det är väl det som är problemet. Nu när jag väl har släppt taget om sommaren mentalt så känner jag mig mycket mer peppad inför hösten. Det känns underbart att jag snart är färdig med min utbildning och tillvaron börjar kännas lite mer spännande. Sista veckan på posten lyssnade jag på Jane Eyre i min iPod och det var så roligt när Charlotte Brontë beskrev Janes känslor när hon skulle lämna skolan hon befunnit sig på i typ åtta år för att göra något helt nytt – jag kände hur mycket jag själv längtade efter den här nya fasen i mitt liv. På något sätt har jag befunnit mig i universitetsvärlden så länge nu att det inte känns naturligt att tänka sig ett liv utanför den. Men det är precis vad det snart är dags för. En härligt ansvarsfull vuxentillvaro med lektionsplaneringar, elevvårdskonferenser, betygssättning och – inte minst – en lön. Hurra så läskigt och hurra så bra!