Det är en mycket speciell upplevelse att gifta bort sin syster, kan jag säga. Även om jag hade sett henne och Daniel i sina fina kläder hela förmiddagen så var det ändå väldigt starkt att se dem komma gående längs mittgången i kyrkan. Ett tag trodde jag att jag skulle börja störtgråta, men det gick bra. Lite svårare att kontrollera sig själv var det när jag skulle läsa upp en dikt och såg att Malins ögon var alldeles tårfyllda, men det gick bra.

Festen var alldeles fantastiskt trevlig, det var så kul att vara på ett bröllop där jag har både släkt och vänner med. Var jag än vände mig fanns det någon att prata med och det var kul att hinna umgås lite med vänner som bor långt bort. Mina småkusiner erbjöd många skratt också, min sexåriga kusin frågade exempelvis om hon inte kunde få brudgummens corsage. Nej, svarade Malin, det är ju Daniels blomma. Men jag tycker den är fin, svarade hon, som om det skulle trumfa allt annat. Som det föll sig så tror jag att hon faktiskt fick den när festen var klar.

Hennes 11-åriga storebror som är väldigt intresserad av pengar (och snart rikast i släkten) fick ett visst glitter i ögonen när han hörde att brudgummen brukade samla på pengar och hade några kilo småmynt. Jag och han pratade om det när en äldre man som stod bredvid började ställa några frågor till honom och frågade hur det skulle gå för honom när han gifte sig, eftersom man då delar allt man har med sin fru. På detta svarade han ”jag har inte sparat hela livet för att dela allt med någon”. Så talar en blivande affärsman, misstänker jag.