Jag har ju blivit bättre på att komma mig för att orka ta ett kort även när det känns bängligt eller kanske obekvämt, för jag vet att jag ångrar mig så mycket efteråt annars. Just när vi skulle svänga ut med bilen från lägret tittade jag mot bänken på bilden och där satt ett gäng coola kids och så just på slutet en liten söt tant som hade händerna så prydligt över handväskan.

Det här blev ett sånt fall när trötthet och en på språng-känsla gjorde att jag inte orkade kliva ur bilen och ta den perfekta bild som erbjöds. Istället räckte jag kameran till Kenneth som satt på rätt sida för att rulla ner rutan och fota, men vinkeln blev inte riktigt lika bra. Nu så här i efterhand ångrar jag mig verkligen. Bilden blev fin nu också, men det är bittert när latheten hindrar en från att göra något som är lite bökigt i en minut för att sedan skänka stor glädje. Nåväl, jag kommer ihåg bilden i huvudet i alla fall och det är förstås fint det med.