Igår när jag åkte hem från stan såg jag fyra tanter komma cyklande nerför Svingen i en liten grupp och alla hade cykelhjälm på sig. Det fick mig att börja minnas min egen cykelhjälmsdramatik från mellanstadiet. Jag var den sista som hade hjälm och ville desperat sluta med det, medan mina föräldrar tyckte att jag skulle ha hjälm. Till sist fick jag som jag ville i alla fall och slapp den hemska töntkänslan som jag då kände.

När jag kommit hem från stan pratade jag med en kompis på msn och så kom vi helt slumpartat in på ämnet eftersom hon berättade att hon cyklade till jobbet och hade hjälm. Nu är ju hon en sån person som är söt i precis allt hon har på sig, så jag ser inga problem där – dessutom verkar det klokt att använda hjälm i Stockholms innerstad. Det är förstås väldigt bra att ha cykelhjälm överallt, men jag kan bara inte förmå mig till att använda det. Ironiskt nog tror jag att det som var droppen för mitt cykelhjälmsanvändande var när en lärare efter en gemensam cykelutflykt med många elever påpekade inför alla att jag var den enda som använt hjälm och hur klokt av mig det var. Det fick liksom en motsatt effekt.