Jag har precis kommit hem efter några ärenden och en lång runda på stan och jag har insett följande: det är inte speciellt kul att gå på stan längre. När jag var yngre kunde jag gå på stan i timmar utan att bli trött eller less, men nu orkar jag max en timme sen blir jag matt och sur. Oftast pushar jag mig själv och fortsätter gå trots tröttheten, vilket sällan ger bra resultat. Idag gjorde jag i alla fall ett bra fynd, ett par ballerinaskor på rea. Jag älskar den antracitgrå färgen, den framhäver verkligen solbrännan på ett bra sätt.

På bilden presenteras de i form av något jag kallar polio-fot. Det är kanske lite politiskt inkorrekt att säga så (jag vet ärligt talat inte ens om fötter ser ut så när man har polio), men det är hur som helst inget illa menat. Jag uppfann denna fotställning (och möjligen ordet) en gång när jag och min syster såg på tv hemma på Lulsundet och hon inte såg för att jag hade ena foten på andra benet. På skämt vred jag in båda fötterna så mycket jag bara kunde och upptäckte att jag kunde vrida dem 90 grader inåt. Sedan dess är poliofot ett begrepp i min familj, åtminstone mellan mig och min syster.