Jag läste precis att ett av världens största fartyg för några timmar legat för ankar i Stockholm. Själv har jag aldrig åkt på kryssning men det är en reseform som jag alltid vurmat en smula för. Egentligen vurmar jag för alla reseformer som förekommer i Agatha Christies Poirot-böcker: långa tågresor på Orientexpressen såväl som veckolånga kryssningar längs Nilen. Dessutom tycker jag alltid att det verkar så mysigt med forna tiders umgängesformer där det fina folket bjöd hem ett antal gäster som sedan stannade över en helg eller en hel vecka och det är ju lite så det blir på de här långresorna, en mysig gemenskap.

Min vision av vad en kryssning är flyter nog ungefär ihop med Titanic-filmen (innan isbergskrocken); eftermiddagste under markiser på däck, intressanta konversationer med spännande medpassagerare och romantik i månljuset. Tyvärr har jag en gnagande misstanke att det kanske inte är fullt så ljuvligt som jag föreställer mig. Efter tio dagar blir nog minigolf på däck ganska trist, och den där rödbrusiga och alltid lätt berusade brittiske mannen (jo, britter och tyskar dominerar på kryssningsfartygen) känns nog inte så charmig heller. Kanske är det bäst att vissa drömmar får förbli just drömmar.

Bilder från DN och Fulcrum Gallery