Vestibulen

Parken utanför

Jag älskar att läsa svulstiga familjekrönikor som den här. Det handlar om den judiska familjen Camondo som flydde undan spanska inkvisitionen till Italien. Efter att ha startat en framgångsrik bank, gjort kungen en tjänst och blivit adlade flyttade de till Paris där de lyckades tillskansa sig mark runt en nyligen anlagd park. Ett ståtligt hus var förstås en förutsättning för att få tillträde till societeten och i anslutning till Parc Monceau byggde de två bröderna varsitt pampigt hus.

Den ena av sönerna (som gifte in sig i societeten, men vars fru rymde med ridläraren) rev sen huset och lät en arkitekt rita ett hus som hade Marie Antoinettes slott Petit Trinaon som förebild och som skulle rymma alla 1700-talsmöbler. Sen följer en underbar och lång beskrivning av hur huset såg ut och sånt gör mig alltid lite knäsvag. Som att det fanns ett specifikt rum där porslinet diskades och ett annat där matsilvret blev rent. Vad säger man liksom.