Jag är mycket sentimentalt lagd, speciellt när det gäller äldre människor, ensamma människor, bönder vars livsverk håller på att suddas ut, samt äldre hantverkare med omätbart stora kunskaper vars gebit håller på att dö ut på grund av nedlagda fabriker och för att produktionen är billigare att genomföra i Taiwan. På det sistnämnda temat läste jag precis en fin artikel i DN; det handlar om den nedlagda Rörstrandsfabriken i Lidköping. Blir man inte tårögd av det här, så vet jag då inte:

”Decennier av arbetsliv har dunstat, maskiner och porslin är borta. När fabriken dog och porslinstillverkningen lades ut på fabriker utomlands försvann också Rörstrands doft. Det var en vänlig, lite kemisk doft av oljor, guldmåleri och glasyrbad. Sorgen över nedläggningen flackar häruppe i tomheten, medan gipsplattor och lecablockväggar smälls upp på andra håll i byggnaden.”

Jag tycker om tanken på en fabrik med historia, där människor med stort hantverkskunnande har arbetat och varit stolta. Rörstrandsfabriken verkade liksom vara ett vänligt ställe: ”Man fick Rörstrandskänslan i sig, en porslinskärlek och respekt som tusentals Lidköpingsbor bär på. Rörstrandsfabriken var en egen stad mellan Lidköping och Vänern, bevakad av nitiska portvakter och stämpelur. Från lastkajerna gick blå järnvägsvagnar med det vita R:et och porslin packat i träull.” Efter sorgligheterna med nedläggningen håller det nu på att hända saker igen, artikeln berättar att en rad fristående formgivare arbetar med dekorer och nya former: ”Det står hemligheter på hyllorna, framtid ligger i luften”. Som poesi, är det.

Bild (något bearbetad) från Ceram