Jag håller på att läsa språkpolisboken Komma rätt, komma fel, och komma till punkt, som är full av intressantheter. Bland annat hittade jag ett mycket underhållande citat där författaren citerar en 1800-talsförfattare, som med illa dold förtjusning citerar en 1700-talsförfattare, som gjort någon slags utredning kring det här med skiljetecken och genus:

”Fruntimren åter anse punkt och komma blott som ett slags alfabetisk lyx. Deras lätta fattningsgåfva gör, att de finna dem umbärliga, att de handtera dem, som om de aldrig vore till. Njut en gång det nöjet att höra dem läsa en bok eller det vida större nöjet att få läsa deras brefväxling! Ni skall finna, att placering af punkt och komma besvärar dem nästan ej; det är blott de själfva och en högre intelligens, som veta, både hvar de se och huru de nyttja dem; också (det ingen karl skulle göra dem efter) läser de has bref som vatten och förstå dem – förmodligen.
Det är allenast vi maskulina läsvurmar, som finna oss i behof af principer för språket, af tecken för ögat, af uttryck för örat, af reda för begreppet, af hvilostunder för tanken…”

Jag frågar mig, vilket också den nutida författaren gör, i hur stor utsträckning karlarna på den tiden ägnade sig åt att läsa kvinnornas brev. Tur är väl också att även vi kvinnor visade oss bildningsbara, när vi väl fick chansen.