Jag älskar att skriva och att arbeta med språket, men det är en del av det hela som alltid berett mig stora problem: titeln. Jag väntar alltid till sist med att namnge något och sitter då förgäves och funderar och provar mig fram, men inget låter bra. Det brukar ofta sluta med något tråkigt som endast beskriver vad det handlar om, eller så hemfaller jag till något putslustigt. Men alltid, alltid grämer jag mig över att jag inte kan åstadkomma den där titeln som sitter som en smäck.

Någon som däremot lyckades med det var konstnären Nils Dardel. Han målade en tavla som han döpte till, håll i er nu, Den döende dandyn. När jag läste det undslapp mig ett wooosh, för att det var så dramatiskt och bra. Tavlan i fråga var ju också lovely, se bara hur den döende dandyn ligger utfläkt med en spegel i handen. Och så hans vän som står till vänster och gör en mycket dramatisk handgest. Melodramatiskt, var ordet.

Bild från Norrköping.se