Jag har tre Hallmarkfilmer med de underbara titlarna ”Love comes softly”, ”Love’s enduring promise” och ”Love’s long journey”. Det är ungefär som Lilla huset på prärien fast i filmformat och ännu mer romantiskt. Igår såg jag film nummer ett och idag var det tvåans tur, oavsett vilken film det är i ordningen så är dock dramatiken alltid på topp.

Den lilla flickan Missy från förra filmen har blivit en underbart vacker präriedonna, som självklart lockar till sig intresse från både det ena och det andra hållet.

Inledningsvis från en riking som jobbar med att mäta och planera för järnvägsbygget. Han verkar artig och snäll och bjuder ut Missy på middag (efter att korrekt ha frågat pappan om han får uppvakta dottern).

Tidigt i filmen råkar pappan (hjälten i första filmen) hugga sig i benet och man kan nästan tro att hoppet är ute när han ligger på marken och förblöder… I ett sånt läge är en hjälte bra att ha, och visst är det en sån som kommer ut ur skogen! En ung, stilig och arbetsvillig man, vid namn Willie, är det och han stannar och hjälper familjen med jordbruket. Men är det inte något bekant över honom? undrar pappan i familjen.

Och hur ska det gå för Missy att reda ut hjärtats motstridiga signaler. Rikingen verkar snäll och bra, men hon har börjat få allt mer ömma känslor för den sammetsögda Willie också.

Till sist förstår hon dock att rikingen var allt för självgod och att den enda hon vill ha är Willie, vars dunkla förflutna vid det här laget har retts ut, och det hela avslutas med ett soligt präriebröllop! Hur romantiskt som helst.