Idag har vi haft föreläsning om krishantering och det var både bra och intressant. Det jobbiga var bara att jag satt med tårar i ögonen hela föreläsningen då hon hela tiden berättade små hemska exempel på temat dödsfall som rör skolan. Förutom självklarheter som att man inte bör säga saker som ”tiden läker alla sår” och ”det här är inte så farligt” så sa hon en sak som jag tyckte var klok och det är att sorgen inte följer någon läroplan. Det är nog väldigt lätt att glömma bort hur lång bearbetningsprocessen kan vara när man inte själv är den som är drabbad.

Det finns heller inte något lägligt tillfälle för sorg, det är något som händer och man måste hantera det. Ibland tror jag att man ser på såna saker som abnormaliteter som man snabbt vill bearbeta för att sen komma tillbaka till ”sitt vanliga liv”, men även om tanken på en vardag lockar så är ju allt en del av ens liv så att säga. När sorgen har bearbetats och man kan gå vidare så går man ju inte tillbaka till det som var innan utan man går vidare utifrån där man är nu, med de erfarenheter som blivit en del av ens jag. Sorgen blir nog lättare att hantera tror jag, om man förstår att den är en del av livet.