Här sitter Amelie i soffan och ägnar sig åt djup självömkan. Hon har försökt närma sig människor genom att hjälpa dem på olika sätt men känner sig ändå ensam. Medan tårarna strömmar fantiserar hon om en slags dokumentär om sig själv där talarrösten håller ett dramatiskt minnestal till henne:







”En tindrande julikväll då sommargästerna sorglöst roar sig på stränderna i nyfunnen sol och Paris flanörer ser stjärnfallet från det traditionella fyrverkeriet dukar Amelie Poulain, de utslagnas gudmor eller de oälskades Madonna under av utmattning. Nedanför fönstren i ett sörjande Paris skyndar miljontals anonyma i kortegen och vittnar om väldig smärta över att hädanefter känna sig föräldralösa. Vilket underligt öde för denna unga kvinna som gav sitt yttersta men ändå var så känslig för livets små nöjens diskreta charm. Liksom Don Quijote hade hon bestämt sig för att kämpa mot den obevekliga kvarnen och livets misär. Ett på förhand förlorat slag som förtärde hennes liv i förtid. Vid 23 års ålder lät Amelie Poulain sitt korta liv tyna bort i den allmänna livsledans virvelströmmar. Det var då hon greps av svår sorg över att ha låtit fadern dö utan att ha försökt ge denna kvävda man det lufttillskott som hon hade lyckats ge så många andra.”