Puuh! Nu sitter jag hemma hos mina kära vänner Linnéa och Simon och tar det lugnt. Det har varit ett otroligt intensivt dygn och mitt huvud har inte riktigt slutat snurra än. Tågresan gick alldeles utmärkt måste jag säga, alla i min kupé var trevliga och lätta att ha och göra med. Det verkade lite olovande till en början då en ung tjej kom in i kupén och redan innan tåget hade avgått hade hon fått tre mobilsamtal, samt spelat musik på mycket hög volym i sin mp3-spelare. Jag såg framför mig hur hela kvällen och natten skulle ägnas åt gällt skratt och telefonprat, men hon var hur gullig som helst när vi väl började prata med varandra. Det var liksom intressant det där, fram tills vi skulle bädda så sa ingen något till någon annan – alla var uppslukade i böcker, mp3-spelare eller med att bara stirra rakt ut i luften. När vi skulle fälla upp sängarna var vi ju dock tvungna att samarbeta och då var alla plötsligt hur pratsamma som helst. Natten förflöt lugnt, jag hade öronproppar och slapp höra killarna i grannkupén som var otroligt fulla och enligt mina resekamrater dunkade runt i sin kupé med jämna mellanrum. Jag sov väl inte sådär jättebra, men det blev ändå kanske fem timmars sömn och det kan man ju klara sig på i nödfall.

På det hela sammantaget kändes det som att resan gick smidigt och även otroligt fort med tanke på att jag befann mig på tåget i 15 timmar. Jag skulle helt klart hellre resa med flyg än tåg, men det har ändå sin charm att tuffa fram längs rälsen. Jag svärmar ju en smula för svunna tider och det har helt klart ett romantiskt skimmer över sig att stuffas ihop med främlingar som nästa dag blivit om inte vänner så i alla fall trevliga bekanta. Det känns lite som i Agatha Christies romaner där människor åker på långa tåg- eller båtresor tillsammans. Jag och mitt sällskap följdes slutligen åt från tåget till centralen och önskade varandra ett gott nytt år.

PS. Tågets kändis var K-G Bergström, politisk kommentator på Aktuellt. Inte särskilt glamouröst kanske, men lite viktigt kändes det ju ändå.