Jag är med och tillverkar ett bröllopshäfte till en kompis och ett av uppdragen som föll på mig var att hitta några fina och osliskiga kärleksdikter. Nu ska det ju sägas att villkoret osliskigt kraftigt decimerar vad man har att välja på, eftersom kärleksdikter väldigt lätt hamnar i den fällan. Men här hittade jag en dikt av Maria Wine som var helt underbart vacker och sann dessutom.

Den dagliga kärleken

Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter
till och ifrån snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskad av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utvilade

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationernas snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen at vara närvarande i varandras liv –
detta är kärlek