Idag tog jag tag i en sak jag har tänkt göra i flera månader: nämligen att klä om stolen jag fick från farmor. Orsaken till att jag väntat så länge är att jag hade tänkt olja in den med teakolja innan jag bytte tyg, men jag har inte fått tag på någon sådan och nu orkade jag inte vänta längre. Min tidsoptimistiska vana trogen tänkte jag innan jag började att det väl skulle ta max 10-15 minuter att skruva isär stolen, häfta lite och sen skruva på sitsen igen. Nu tog det förstås snarare en timme, plus blandad sveda och värk innan det var klart.

Till att börja med så var det inte så lätt att skruva upp muttrarna som höll fast sitsen eftersom skiftnyckeln var för stor för att komma åt ordentligt, men med lite våldande gick det till sist. Tyget jag använde var det några veck på och även om jag avskyr att släpa fram strykbrädan så bestämde jag mig för att för en gångs skull göra det hela ordentligt så att jag slapp störa mig på skrynklorna resten av livet.

Därefter började själva häftpistol-traumat. Det var första gången jag skulle använda min nya lilla häftpistol och det visade sig att de lyxiga häftklamrar jag köpt till inte passade, så jag fick förlita mig på de få som följde med. Sen är det ju ingen barnlek att häfta heller, jag måste erkänna att jag liksom är lite rädd för häftpistoler. Dels känns det alltid som att jag kommer att skjuta in ett häftstift i benet och dels handlar det om själva häftningsprocessen: man trycker så hårt man bara kan och vet att snart kommer smällen som både låter högt och känns genom hela kroppen. Varje gång jag börjar trycka känner jag en viss fasa och den byggs liksom upp mot smällen. Sen är det ju den här grejen med att man får vansinnigt ont i händerna också av allt tryckande – och av någon konstig anledning var jag helt svag i benen efteråt. Men nu har jag i alla fall gjort färdigt det här projektet och stolen har fått en mycket mer framstående plats i min lägenhet än mellan sängen och förrådet. Så slutet gott allting gott.