Jag har precis sett de två senaste avsnitten av årets fabulösa julkalender och förutom den lockiga café-tanten Ullas uttalande ”jag är värd lite flärd”, så tycker jag om polismästarens åthutning till den kriminelle Steve Marsaan: ”det finns ingen anledning att vara ohövlig mot en dam – även om hon är en brottsling”. Underbart!

Allt prat om julkalendrar får mig att tänka på min absoluta favorit: Ture Sventon. Jag bodde i Holland när den gick på tv men några släktingar spelade in avsnitten från tv och skickade dem till oss. Jag och min syster har sett dem så många gånger att det nog knappt går att räkna till ens. Det som är fantastiskt med den förutom själva historierna och den underbara dialogen är också berättarrösten som kommer med förnumstiga och humoristiska kommentarer. Vad sägs till exempel om kommentaren ”näsan var stor och smal – han liknade en hök (om man nu kan tänka sig en hök i helskägg)”. Det är sånt som gör en alldeles lycklig.

I en fantastisk artikel i DN om böckerna och de underbara teckningarna står det såhär:

Damasker och fluga tillhör en förgången tid. Det gör även annat i Ture Sventon-böckerna, dock inte språket och Sven Hemmels teckningar.
Sventon uppträder som degblandare, resande i sardiner, som lantmätare Lundin, som tomte, som Lord Hubbard. Sven Hemmel gav dem doft och karaktär. Samma bildmässiga kärlek ägnar han de bekymrade affärsmän och familjefäder som vänder sig till Sventon för att få hjälp: där finns kylskåpsingenjör Hjortron, hotellmannen Piccard, cirkusdirektör Rinaldo, juvelerare Eriksson.
Den senares hustru blir överfallen och bunden till händer och fötter när hon hämtar äppelmos i källaren (i ”Ture Sventon i Stockholm”). Sven Hemmel tecknar hennes hjärtskärande belägenhet medan Sventon med sin osvikliga skärpa ser till att hon blir fri.
Herr Omars
blick är outgrundlig som den arabiska natten. Temmelburken är tom. Stora nysilverligan äter julgröt. Sover ni middag här, fräser sekreterare Smith i Föreningen Londons Förenade Kattvänner (FLFK).