Jag har kommit på vad som är den stora boven i dramat när det gäller min oförmåga att koncentrera mig på skolgrejer. Det stavas m-s-n, kort och gott. Det finns alltid trevliga vänner online som jag kan prata med, och då kan jag bara inte fokusera mig på det jag ska göra. Idag har jag nämligen haft msn avslaget och vips så blev jag mycket mer effektiv. Nu börjar jag bli färdig med mitt PM, det är inte det mest välskrivna jag någonsin har gjort eller det mest välstrukturerade, men det får duga helt enkelt. Instruktionerna är så vaga att man kan gå under, alltså måste det vara ok att fylla det med det man känner passar.

Dessutom var jag ju tvungen att pressa in lite referenser också, turligt nog bläddrade jag lite i Liedmans bok och hittade ett fint och passande avsnitt att diskutera. Det handlade om den rådande kunskapsekonomin av snabba, resultatinriktigade kunskaper, som i skolan får som resultat att betygen är det mest centrala och att allt som inte direkt påverkar betygen är oviktigt, vilket gör att själva kunskapsprocesserna kan gå förlorade. Så här vackert skriver Liedman sen:

”Mot den bakgrunden kan det te sig trösterikt att skolan och den formella utbildningen inte är allt eller ens det viktigaste inslaget i en människas läroprocess. Men livets informella skola – där vi skrivs in med det första andetaget och fortsätter att gå till det sista – regeras alltmer av samma sparsamhet med tiden och samma slags föreställning om vad som är viktigt och oviktigt. Det avgörande är målen, och medlen skall formas därefter. Medlen är i vid mening kunskaper. Men vilka kunskaper?”

(Sven-Eric Liedman, ”Ett oändligt äventyr”, s 256f)