Det här är bara ordmagi. Den unge Per är sjöscout och går runt och säljer basarbiljetter när han råkar på en gammal dam i en våning på Östermalm. Jag tycker det är trösterikt att se att man faktiskt förändras med åren och blir i harmoni med sig själv.

”En älskvärd kvinna med adligt namn gav mig en chokladkaka, köpte fyra biljetter för den goda sakens skull, klappade om mig och sade att jag var fin i min uniform och vart skulle vi segla om jag hade henne ombord? Jag föreslog Skagen, bara som ett infall, och hon sa att hon hade varit där och kunde berätta om kolonin med konstnärer som drack och svalt. Hon hade inga barn men skulle vara stolt om hon haft en liten rackare som jag. Det var en trevlig våning vid Brahegatan, inpyrd med cigarettrök och vaniljparfym. Jag kallade henne tant såsom man gjorde då; men hon hette Gunhild och ville att jag skulle säga det, inte tant, inte du. Ett porträtt av henne hängde på väggen, då var hon ung och vacker och hade en veckad vit klänning med fastsydda tygblommor. »Sån var jag då, skön och obeslutsam och alldeles för hänsynsfull«, sade hon.”