Just nu läser jag både Mitt förnamn är Ronny av Ronny Ambjörnsson och De hemliga rummen av Per Wästberg. Det blir faktiskt något förvirrande eftersom båda är någon form av memoarer, skrivna av män som växte upp under andra världskriget. Men fascinerande är de, båda två. Mest förtjust är jag i Per Wästbergs bok och jag måste få dela med mig av lite vackerheter.

”Barndomen var en ljusspringa längs tröskeln mot de vuxnas förehavanden i ett rum intill.” När jag var liten upplevde jag också att det fanns en vuxen värld dit jag inte hade tillträde, men som jag hemskt gärna ville tillhöra. När familjen hade besök och jag hade blivit skickad i säng brukade jag och min syster lägga oss på mage på golvet precis vid översta trappsteget och luta oss fram så att vi kunde se genom mellanrummet mellan trappstegen. Där låg vi och såg världen upp och ner ett tag tills vi antingen tröttnade eller insåg att det inte var något superspännande som skulle hända. Jag själv hade praktiskt taget glömt bort det här tills min moster pratade om det för någon tid sen, och då kom allt tillbaka till mig. Det var ju inte som att vi var diskreta, jag och min syster där vi låg, två små uppochnervända ansikten, men då trodde vi nog det.

”Min uppväxt var privilegierad men också besvärlig: en instängd själ i en kropp av sveda och klåda. En lyckosam barndom tar ifrån en diktandets läkande verkand som terapi och kompensation. Döttrars uppgörelser med sina mödrar eller sönsers med sina fäder är ett huvudtema i samtida litteratur. Där står jag tomhänt. Mina insiktsfulla och förstående föräldrar berövade mig fem eller tio romaner genom att snällt uppmuntra mig att skriva dem.”

Och så slutligen: ”Jag hade ett hemligt skrin med förgylld nyckel, kanske en souvenir från en österländsk basar. Skrinet var en sovsäck för suddiga bagateller, ojämna infall”. Magiskt.