Jag hörde några fascinerande saker under herrarnas maraton idag. En kul detalj var att de som mäter ut banorna tydligen stryker runt sent på nätterna med sina mätmojar, jag såg framför mig ett ljusskyggt folkslag som bebor Göteborgs gator om nätterna.

Angående löparna själva sa en av kommentatorerna att de måste klara av en stor mängd smärta. Man måste kanske inte gilla själva smärtan, men man måste se fram emot att hantera den. Ungefär så uttryckte sig kommentatorn. Jag tyckte det var en ganska bra bild av livet självt. Man kommer ju ofelbart att möta smärta i livet och det är ju aldrig kul, men det som är poängen är ens inställning och hur man hanterar den.