Återigen, Anna, är du min inspirationskälla, du fick mig att bli lite Södertörn- nostalgisk. Det var idylliska tider, back then. Vi läste Medie- och kommunikations- vetenskap tillsammans och spenderade lektionerna med att skriva små meddelanden till varandra i mitt block. Speciellt när en lärare med tyskt ursprung pratade om mediehistoria och om att hon inte ville ”förwurra” oss, men eftersom vi knappt förstod att det betydde ”förvirra” så var det lätt att koppla bort föreläsningarna. Så minns jag Snygg-Lasse (Icas Snygg-Lars kan slänga sig i väggen) som var strax under 30, hade rufsigt kort hår och rodnade lätt när han höll föreläsning för 80 bedårade unga kvinnor. De små generade röda fläckarna på halsen fick naturligtvis alla tjejer att le ännu mer mot honom, vilket antagligen gjorde saken värre.

Jag minns också när jag och Anna skulle skriva B-uppsats om Barbies hemsida och Harlequinromaner. Anna, du är för övrigt den enda som jag kan samarbeta med när det gäller att skriva saker, jag har aldrig varit med om det någon annan gång, att det liksom inte spelar någon roll vem som skriver för att det blir som man vill ha det ändå. Vi spenderade hela maj på en av de översta våningarna av Moas Båge med utsikt över de regnbågsfärgade husen i Flemingsberg och skrev på hennes bärbar dator. En dag när vi satt och bläddrade i en enorm Barbie-bok för att utröna vilka yrken Barbie haft genom tiderna kom en kille förbi och frågade om vi tyckte det var för tungt att läsa skolböcker. Tänk så missförstådd man är som forskare av intressanta saker.

Så var det folket i klassen. En kille som tidigare jobbat som byggare hade alltid med sig en kaffetermos och kopp som han fyllde på x antal gånger varje föreläsning. Rätt kul kontrast mot oss andra som köpte dyrt kaffe i cafeterian. Så jeans-gänget (eller var det jeansjacksgänget, Anna?), en grupp på fyra-fem tjejer som alla hade blont hår och alltid satt på rad. En annan tjej hade värmländsk dialekt och klagade på ALLT, jämt. Som sagt, det var härliga tider.