Jag är väldigt förtjust i mitt nya nöje att sitta i skuggan på framsidan och läsa en bok eller tidningen. Annars skulle jag ju aldrig få för mig att sitta i skuggan om det är soligt ute eftersom jag är något av en bronzador, men feber och direkt solsken går inte så väl ihop, vilket tvingade mig att göra denna trevliga upptäckt.

Det mest avslappnande är att sitta och läsa Norrbottens Kuriren med lite kaffe i ett glas alldeles nära till hands. Igår (eller när det nu var, dagarna flyter ihop för mig) kändes det som att jag hade helt slut på nya intryck, men en halvtimme med NK rådde helt och hållet bot på det. Till exempel fanns det ett rafflande reportage som ifrågasatte hur handikappanpassat Norrbottensmuséet egentligen var. Det intressanta var att i ett och samma reportage kunde de berätta om en rullstolsbunden person vid namn Bambi som inte kunde köra längs grusgången, eftersom hjulen på rullstolen sjönk ner och fastnade – och hur Kurirens driftighet och hårdkokta grävande journalistik satte fart på tekniska kontoret så att de redan senare samma dag pressade till gruset så att även rullstolsbundna och äldre med rullatorer kunde köra där. Det fick aldrig utvecklas till en hel artikelserie med avslöjande av missförhållanden, undanflykter och ursäkter från tekniska förvaltningen och sen själva gruspressandet, eftersom det gick så fort liksom. Det är som det fina ordspråket ”när fantomen springer står blixten stilla”, fast här kanske snarare ”när Kuriren agerar står pressarna stilla”, eller något. Nåväl, fint var det ju i alla fall – nu får även rullstolsburna personer vara intresserade av kultur.