Radioprogrammet om människor som varit gifta länge fick mig att tänka på när jag var sommarflicka för några år sen på ett äldreboende. Det var en kvinna som hade cancer som bodde där för att avlasta maken, som kom och hälsade på henne varje dag. Hon och hennes man var så otroligt fina tillsammans och det märktes att de älskade varandra så makalöst mycket. Alla biträden var också kära i dem och en av dem sa till mig att visst känns det som att de är lite finare liksom. Hon berättade att en gång när hon pratat med damen hade denna sagt att hennes make älskade henne så mycket att han skulle ta ner månen åt henne om hon bara bad honom. Och vet du, sa biträdet, jag tror faktiskt han skulle göra det.

Varje dag cyklade maken flera kilometer enkel väg för att hälsa på sin fru och jag brukade möta honom på cykelvägen ibland. En senhöst eftermiddag när det var iskallt ute och marken var täckt av ett lager rimfrost såg jag honom cykla med en bukett röda rosor på pakethållaren. Jag blev alldeles tårögd av hans kärlek och omsorg om henne. Bilden av rosenbuketten på den frusna pakethållaren är en av de finaste jag bär med mig.