Något som står fullständigt klart är att jag inte är typen som lider i tysthet. Varje gång jag är sjuk lyfter jag fram mina symptom för omgivningen så ofta jag bara kan, allt för att få uppleva lite sympati. After all, det enda som är positivt med att vara sjuk är ju just att det är ett av de få tillfällen här i livet då man får lite medlidande och extra service. Igår bäddade min syster rent sängen åt mig exempelvis medan jag gjorde en kraftansträngning och duschade. Idag har min sjukdom bara renderat att jag fick kaffe serverat åt mig i soffan, vilket är lite klent.

Helst av allt skulle jag vilja ha en godispåse levererad, med perfekt blandning av saltlakrits och zoo-apor. Pappa verkar ha ett stenhjärta när det gäller att åka iväg och köpa godis åt mig, men kanske min hulda syster är mer mottaglig för mina feberblanka ögon när hon kommer hem från jobbet om några timmar…