Åh, jag läste en så fin sak i ”Damernas detektivbyrå” som jag måste dela med mig av. Det är detektivens pappa som berättar sin livshistoria och så här säger han i samband med att någon erbjuder honom att följa med till det bördiga Zululand och skaffa honom en hustru:

”Men varför skulle jag bege mig till Zululand? Varför skulle jag någonsin vilja ngåot annat än att leva i Botswana och gifta mig med en tswanaflicka? Jag talade om för honom att Zululand lät bra men att varje människa i hjärtat har en karta över sitt eget land, och att hjärtat aldrig tillåter henne att glömma den kartan. Jag talade om för honom att i Botswana hade vi inte de gröna kullarna som han hade hos sig, inte heller havet, men vi hade Kalahari och land som sträckte sig längre än någon kunde föreställa sig. Jag talade om för honom att om man är född på ett torrt ställe så kan det kanske hända att man drömmer om regn, men man vill inte ha för mycket, och man har inte något emot att solen bara steker och steker. Så jag följde aldrig med honom till Zululand och fick aldrig någonsin se havet. Men det har inte en enda gång fått mig att känna mig olycklig.”

I mitt hjärta finns en karta av Norrland. Kanske är det därför nyfallen snö för det mesta gör mig alldeles lycklig och jag inte tycker om när termometern går över 25 grader på sommaren.