Här handlar det om när Marcel ligger på sitt rum en varm sommardag och läser och vad han då förnimmer…

”Det var nätt och jämt så ljust att det gick att läsa, och den enda förnimmelse jag hade av det strålande ljuset utanför fick jag av de slag varmed Camus (som av Francoise underrättats om att tante Léonie inte ‘vilade’, varför det var tillåtet att bullra) på Rue de la Cure bearbetade några dammiga lårar. Slagen ekade i luften, som gav det för varma dagar typiska genljudet, och tycktes sprida ett regn av eldröda gnistor. Även flugorna gav mig en förnimmelse av ljuset – de utförde inför mig sin lilla konsert, som är ett slags sommarens kammarmusik: den framkallar inte sommarstämning på samma sätt som ett musikstycke man en gång hört vid denna årstid och som sedan återuppväcker den i minnet; dess samband med sommaren är mer oupplösligt än så, ty eftersom den föds med de vackra dagarna, pånyttföds med dem och innehåller något av deras essens, så väcker den inte endast bilden av dem till liv i vårt medvetande – den utgör tillika en försäkran om att de har kommit tillbaka, ett bevis på deras faktiska, omedelbara närvaro omkring oss.