Jag har varit lite slapp med att blogga in bra ”På spaning…”-citat, men här kommer det ett nytt! Marcel är på väg hem från onkel Adolphe och denne ber honom att inte nämna besöket för sina föräldrar (detta på grund av att han fick träffa en av onkelns dambekanta). Eftersom han är så glad och tacksam över att ha fått kysst den rosa damens hand kan han ändå inte låta bli att tala om det för sina föräldrar, för att de verkligen ska förstå att något stort har hänt.

”Jag trodde inte att detta skulle medföra några ledsamheter för honom. Hur skulle jag ha kunnat tro det, eftersom jag inte ville det? Inte heller kunde jag tänka mig att mina föräldrar skulle se något ont i ett besök som i mina ögon var fullständigt oskyldigt. Hur ofta händer det inte att en vän ber en att inte glömma att framföra hans ursäkter till en dam som han varit förhindrad att skriva till, och att man försummar att göra det därför att man anser att hon inte kan fästa något avseende vid en tystnad som är en själv likgiltig. Som alla andra inbillade jag mig att människors hjärna var ett känslolöst och fogligt förvaringsrum som inte förmådde prestera en självständig reaktion inför det man tillförde den, och när jag i mina föräldrars hjärna ingöt meddelandet om den nya bekantskap jag gjort genom onkel Adolphes förmedling, var jag säker på och angelägen om att samtidigt förmedla den välvilliga uppfattning jag själv hyste beträffande denna presentation. Men då mina föräldrar skulle bedöma min onkels handlingssätt utgick de tyvärr från helt andra principer än dem jag velat inge dem.”