Jag tog en långpromenad själv idag, då min kära promenadkompanjon var borta över helgen. Det är ju mycket tristare att gå själv, så jag tog en kortare runda över Björkskatan istället. Eftersom jag växte upp i det området så ryms det otroligt mycket nostalgi där.

Jag gick förbi min gamla låg- och mellanstadieskola och såg mina gamla klassrumsfönster, gungställningarna och träningsskolan vars elever vi var livrädda för. Det var speciellt en kille som faktiskt var farlig, jag minns en gång när jag hängde knäveck och missade varningssuset av att han närmade sig. Jag satte mig upp på ställningen och han stod en meter från mig och tittade på mig. Alla andra hade satt sig i säkerhet och stod och tryckte längs väggarna så jag var själv på hela skolgården. Sällan har mitt hjärta slagit så hårt som då.

Mitt postjobb är precis bredvid min gamla högstadieskola, men jag brukar liksom inte se den så noga ändå. Dels för att det är lite garage och grejer i vägen, men också för att min hjärna nog ser rätt selektivt när det gäller just det huset. På vardagarna är det bara en ful orange byggnad liksom. Men nu gick jag i gången mellan Konsum-huset och Björkskataskolan, a.k.a. Björx, och insöp atmosfären. Det är nio år sen jag gick ut nian och visst känns den tiden oerhört avlägsen, jag har utvecklats och mognat och blivit mer eller mindre vuxen. Ändå minns jag precis den där otäcka osäkerhetskänslan som på något vis finns inmålad i väggarna på den skolan. Som tur är träffar jag ytterst sällan de gangsters jag delade klass med. Det bra folket umgås jag fortfarande med och jag har många nära vänner jag träffade under den tiden. Men fotbojefolket och skottlossningsfolket känner jag ingen större lust att träffa igen. Aldrig någonsin faktiskt.