Detta citat handlar om tante Léonies besökare och hur de förhåller sig till hennes sjukdomstillstånd, som hon själv naturligtvis förstorar upp.

”Hon hade så småningom utrensat alla andra besökande, emedan de i henes ögon hade det stora felet att samtliga tillhöra endera av de båda kategorier som hon inte kunde tåla. Den första och mest avskyvärda var den som rådde henne att ‘inte pjoska’, samt – om också endast i negativ form, genom en viss ogillande tystnad eller vissa tvivlande leenden – avslöjade sig som anhängare av den omstörtande åsikten att en liten promenad i solen och en saftig biffstek skulle vara mycket nyttigare för henne än medikamenter och sängliggande. Och hon som kunde känna två usla små klunkar vichyvatten i fjorton timmar! Detta slag av besökare var de första hon avvisat. Den andra kategorin bestod av dem som tycktes tro att hon var ännu sjukare än hon själv trodde – det vill säga lika sjuk som hon sade. De som sålunda, efter åtskillig tvekan, på Fracoises beskäftiga vädjanden hade blivit mottagna uppe hos tante Léonie, men under besökets gång visat sig ovärdiga den nåd som beskärts dem, genom att våga komma med ett försagt: ‘Tror ni inte det kunde vara nyttigt med en liten uppryckning i det här vackra vädret?’ eller vilka tvärtom på hennes klagande utrop: ‘Mina kära vänner, jag känner mig så dålig, så dålig! Det är snart ute med mig!’ hade svarat: ‘Ja, ja, det är bra sorgligt att vara sjuk. Men det behöver ju inte vara slut på länge än’ – samtliga dessa kunde vara säkra om att aldrig mer få tillträde till hennes sjukrum.”