Här är den fantastiska fortsättningen på beskrivningarna av tante Léonies hus och de dofter och stämningar som råder där…

”Med en byklockas lättjefulla regelbundenhet kommer och försvinner alla dessa dofter, framdrivande på måfå men ändå enligt en bestämd ordning, sorglösa men ändå förtänksamma, linnefriska, morgontidiga, fromma och lyckligt fyllda av en frid som medför ökad ängslan, och av en vardaglighet som erbjuder en rikedom av poesi för den som endast tillfälligt vistas i den. Luften därinne var mättad av den finaste tystnad, så rik och överflödande av must att jag inandades den som om jag smakat på en läckerhet. … Elden gräddade de aptitretande dofter som fyllde luften i rummet och som morgonens fuktiga, solmättade friskhet redan kommit att svälla; den blandade dem som en smördeg, brynte dem, vek dem samman och pöste upp dem till en osynlig men ändå påtaglig, lantlig tårta, en kolossal äppelkaka. Knappt hade jag emellertid smakat på de mer knapriga, fina och välkända men samtidigt torrare aromerna från skåpet, byrån och de blommiga tapeterna, förrän jag om och om igen, med en lystnad som jag inte ville erkänna ens för mig själv, fördjupade mig i den mellanliggande, klibbiga, fadda, omogna fruktdoften från det blommiga sängtäcket.”