Här kommer den sista och avslutande delen om madeleinekakan och här handlar det om vad som händer i Marcels huvud när han känner igen smaken och förnimmelsen. Som vanligt är snyggheten total…

”Knappt hade jag känt igen smaken på den i lindblomsté doppade madeleinekakan som tante Léonie brukade ge mig (fastän jag ännu inte kunde fatta utan fick uppskjuta till ett långt senare tillfälle förklaringen på varför detta minne fyllde mig med en sådan lycka), förrän det gamla grå huset åt gatan, där henes rum var beläget, dök upp likt en teaterkuliss framför den lilla flygelbyggnad åt trädgårdssidan som uppförts bakom det för mina föräldrars räkning. Denna flygelbyggnad var det isolerade avsnitt jag dittills sett i minnet. Med huset kom staden, från morgon till kväll och i alla väder, torget dit jag skickades före lunchen, gatorna där jag sprang ärenden, vägarna där vi promenerade om vädret var vackert. Och liksom japanerna roar sig med att i en porslinsskål med vatten doppa små pappersbitar som ser alldels likadana ut men som så snart de fuktats av vattnet vidgar sig, vänder ut och in på sig till blommor, hus och människor – på samma sätt framsprang nu alla blommorna i vår trädgård och i Swanns park, näckrosorna i Vivonne, invånarna i staden och deras små hus, kyrkan och hela Combray med dess omgivningar – allt detta fick form och fasthet och steg fram, samhälle och trädgårdar, ur min kopp med té.”