Nu har det blivit dags att tackla det mest berömda avsnittet i ”På spaning efter den tid som flytt”, nämligen det med madeleinekakan och lindblomsteet. Bakgrundshistorien är att Proust berättar att när han under sina sömnlösa timmar framkallar minnet av Combray så får han endast en vag minnesbild av det. Han resonerar kring att vi inte kan tvinga fram det förflutna, utan det är fastlåst i vissa föremål eller mer specifikt de förnimmelser som dessa föremål skulle framkalla hos oss…

”Sedan många år hade allt i Combray som inte stod i samband med sänggåendets drama upphört att existera för mig, men en vinterdag hände det då jag kom hem att min mor, som såg att jag var frusen, ville ge mig en kopp té. Detta var mot mina vanor, och jag tackade först nej men ändrade mig sedan, jag vet inte varför. Hon skickade då efter ett av de små runda bakverk som kallas madeleinekakor och ser ut att vara gräddade i räfflade snäckskal. Beklämd av en grå och dyster dag och av tanken på en lika dyster morgondag förde jag mekaniskt till läpparna en sked té, i vilket jag blött upp en bit kaka. Men i samma ögonblick som det med kaksmulorna blandade téet rörde vid min gom, spratt jag till, på helspänn inför något ovanligt som försiggick inom mig. En härlig lustkänsla hade fyllt mig; den var helt fristående och jag hade intet begrepp om vad som orsakade den. Med ens tedde sig livets växlingar betydelselösa, dess olyckor ofarliga och dess korthet inbillad, ty liksom kärleken fyllde mig nu lustkänslan med ett dyrbart innehåll. Eller rättare sagt: detta innehåll uppfyllde mig icke – jag var det. Jag hade upphört att känna mig medelmåttig, efemär och dödlig. Varifrån kunde denna mäktiga glädje ha kommit? Jag kände att den hängde samman med téet och kakans smak men att den nådde oändligt mycket längre och var av en annan natur. Varifrån kom den? Vad betydde den? Hur kunde jag fånga den?”