Madeleine-episoden är några sidor och mycket hinner hända. När Marcel känt smaken av kakan doppad i te så börjar känslan att försvinna och han försöker desperat få fatt på den igen. Han dricker febrilt av teet, men det är först när han förstår kopplingen till madeleinekakan som han kan minnas. Det är dramatiskt, smärtsamt och vackert!

”Men plötsligt stod minnet klart för mig. Det var ju så den lilla kakbit smakade, som tante Léonie brukade ge mig efter att ha blött den i té eller lindblomsté, om söndagsmorgnarna i Combray, (ty jag gick inte ut förrän det var tid att gå till mässan) då jag kom och sade god morgon till henne i hennes sovrum. Åsynen av madeleinekakan hade inte väckt några minnen till liv förrän jag smakat på den; kanske därför att jag så ofta sedan den tiden sett dylika kakor på konditoriernas tårtfat utan att äta dem, vilket gjorde att bilden av dem förlorat sambandet med tiden i Combray och förbundits med en senare tid. Kanske också därför att ingenting fanns kvar av dessa minnen som för längesedan glidit ur mina tankar: allt hade fallit sönder; alla former – även dessa små snäckbakelsers, så feta och sensuella under sin fromt prudentliga veckning – hade utplånats eller sjunkit i dvala; de hade förlorat den expansionskraft som kunde gjort det möjligt för dem att nå fram till mitt medvetande. Men då ingenting annat återstår av en gången tid, när människorna har dött och tingen förintats, så lever ännu doft och smak ensamma kvar; bräckligare men livskraftigare, mera immateriellea, mera trofasta och länge kvardröjande. Som döda människors själar dröjer de ännu länge kvar bland ruinerna eftera allt det andra; de minns, väntar, hoppas och bär som på en nästan oskönjbar liten vattendroppes yta minnets oerhörda byggnad.”