Här handlar det om Marcels mormor som bara köper saker som ger intellektuell behållning; ”särskilt den behållning som skänks av ting med sådant skönhetsvärde att de lär oss att söka lyckan i annat än välmåga och fåfänga”.

”Och när min grandtante ville framställa klagomål mot min mormor kunde hon peka på de många fåtöljer som mormor förärat nygifta par eller gamla äkta makar och som redan vid första försöket till begagnande störtat samman under mottagarnas tyngd. Men min mormor skulle ha funnit det småaktigt att tänka för mycket på hållfastheten i ett snideri där man ännu kunde urskilja en blomma, ett leende ansikte eller en vacker bild ur det förflutna. Även det som hos dessa möblermotsvarade ett praktiskt behov tjusade henne, just därför att det utformats i en numera mindre vanlig stil, liksom de gamla talesätt i vilka vi kan urskilja en metafor som blivit utnött och inte längre förekommer i modernt språk. Just i de romaner av George Sand som hon gav mig i namnsdagsgåva fanns fullt av sådana uttryck som fallit ur bruk och därför återfått sitt bildvärde, talesätt som man numera endast möter hos lantbefolkningen. De påminde om antika möbler, och min mormor hade hellre köpt dem än några andra, på samma sätt som hon hellre skulle ha hyrt ett hus där det fanns ett gotiskt duvslag eller något annat av dessa ålderdomliga föremål som utövat ett gagneligt inflytande på sinnet genom att locka till outförbara resor i tiden.”