Av någon anledning kom jag att tänka på ett fantastiskt ögonblick som inträffade för några år sen. Det var när jag bodde i Stockholm och jag och en vän hade varit och sett Monsunbröllop på bion vid Medborgarplatsen. Filmen var så fin och fantastisk, och hela den cyniska stockholmspubliken applåderade faktiskt i slutet. Lyckokänslan var så stor liksom.

När vi sen gick ut från bion och nerför trappan till Fatbursparken så var det sådär magiskt som det nästan aldrig blir. Det var en ljummen majkväll och det luktade underbart av alla de fabulösa äppelträden som stod i blom. Bara det hade ju varit nog så vackert, att gå genom parken och insupa dofterna och synintrycken. Stämningen förhöjdes dock ytterligare av att det stod en man där och spelade saxofon. I vanliga fall är jag inte så förtjust i saxofonmusik, det känns så klichéartat romantiskt på något vis, men just i det där ögonblicket så var alltsammans bara magiskt.