Dagens ”På spaning efter den tid som flytt”-citat ger en liten inblick i psykiatrins vara vid början av förra sekelskiftet. Fascinerande, enligt min mening! Nu handlar det om två gamla systrar som inte får tala om sina favoritämnen etik och estetik…

”Deras brist på intresse för allt som hade ett nära eller avlägset sammanhang med det mondäna livet var så total att deras hörsel småningom hade insett att den för ögonblicket inte alls behövdes, när konversationen vid bordet anslog en frivol eller bara alltför vardaglig ton och de båda gamla fröknarna misslyckats med att återföra den till sina favoritämnen. Deras perception försattes då i tillfällig vila och sjönk för en stund i fullständig dvala. Om min morfar då önskade väcka de båda systrarnas uppmärksamhet måste han ta sin tillflykt till de fysiska påminnelser som psykiatrer plägar använda vid vissa fall av patologisk tankspriddhet: upprepade knackningar med knivbladet mot glaset och samtidigt ett häftigt utrop och en skarp blick; kraftigare medel som dessa psykiatrer ofta begagnar sig av även gentemot friska människor, antingen av gammal vana eller därför att de anser alla mer eller mindre tokiga.”