Här är ytterligare ett fabulöst stycke ur min sommarläsning… Här handlar det om hur det går till när monsieur Swann kommer på besök hos Marcels familj i Combray, speciellt andra stycket skapar komiska bilder i mitt huvud:

”Min grandtante sade till oss – med hög röst för att föregå med gott exempel, och i en ton som han ansträngde sig att göra naturlig – att vi inte fick sitta och viska, ty ingenting är mera oartigt mot en gäst, som därigenom kan få det intrycket att man talar om ngåot han inte bör höra. Så sände man ut min mormor som spejare; hon var alltid tacksam för varje förevändning att få gå ett extra varv runt trädgården och begagnade tillfället till att i förbifarten hemligen rycka bort några stöd vid rosenbuskarna, för att rosorna skulle se mer naturliga ut – på samma sätt som en mor rufsar om i sin sons hår då hon tycker att frisören lagt det för stelt.
Vi satt där alla i spänd förväntan på mormors rapport om fienden, precis som om man kunnat tveka mellan ett betydanden antal tänkbara angripare, men snart yttrade min morfar: ‘Jag känner igen Swanns röst.’ Det var faktiskt enbart på rösten man kunde känna igen honom, ty för att inte locka myggen att samla sig hade vi alltid mycket svag belysning i trädgården, och man kunde inte urskilja Swanns ansikte … Jag gick så oförmärkt som möjligt in för att säga till om saft, ty min mormor fäste stor vikt vid att denna inte skulle se ut att förekomma som ett undantag och endast för besökande – hon fann det gästfriare så.”